Kaniner har hållits som husdjur i Sverige åtminstone sedan 1500-talet. Förr var det inte ovanligt att man hade kaniner i lagårdarna. De åt av det korna spillde ner på golvet, förökade sig och blev ett relativt lättproducerat och snabbväxande tillskott till hushållet. Under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet började man avla fram nya kaninraser med inriktning på kött, päls, skinn eller färg. Den gamla lantrasen kom så att minska för att nästan försvinna helt. Den fanns dock kvar på Gotland och uppmärksammades åter efter ett upprop i tidskriften Kaninuppfödaren 1976. Gotlandskaninen är således en lokal variant av den gamla svenska lantraskaninen. Den har ingenting med vildkaninerna (rabbisarna) på Gotland att göra, rabbisarna kom dit för ca 100 år sen.

 

En fullvuxen Gotlandskanin väger 3-4 kg. Öronen är upprättstående och pälsen kort. Färg och teckning varierar mycket, och de flesta typer som förekommer bland raskaniner återfinns hos gotlänningen, men oftast i mindre utpräglad form.

 

Till temperamentet är Gotlandskaninen livlig och nyfiken och visar ofta stort intresse för sin omgivning. Normalt får Gotlandskaninen 6-8 ungar per kull. Ungarna tillväxer relativt långsamt i jämförelse med utpräglade produktionsraser. Men å andra sidan är man normalt återhållsam med kraftfoder till Gotlandskaniner. Basfödan är hö, eller på sommarhalvåret, gräs och örter.

 

Bevarandearbetet organiseras av Föreningen Gotlandskaninen i ett genbankssystem. Aveln sker i speciella besättningar som föreningen godkänt. Det finns ungefär 150 sådana besättningar spridda över hela Sverige för Gotlandskanin, Färingens Gotlandskaniner är en av dem. Vi rapporterar till föreningen vad som sker i besättningen och utfärdar stamtavlor (genbanksintyg) för de djur som går vidare i avelsarbetet i gamla eller nya besättningar.

Läs mer: http://gotlandskaninen.webnode.se